Skynda långsamt
När man vill något, så sjukt mycket, då är det svårt att slappna av och låta tiden ha sin gång.
När ens liv ligger i någon annans händer och då det svar man behöver för att kunna gå vidare dröjer, ja då är det då fan inte lätt att ens tänka tanken på en god natts sömn.
Varför är det så? Jag kan bara tala för mig själv, men varför är det så; att trots att jag gjort vad jag kunnat idag för att komma närmare mitt mål, kan jag inte slappna av? Är det för att jag känner att jag kunnat gjort mer ändå? Eller är det nervositeten över att min framtid ligger i någon annans händer?
En mix av båda, vill jag påstå.
Konstant infinner sig känslan; att jag hade kunnat gjort mer. Om jag gjort si och så hade jag kommit ännu en bit längre på min väg. Det är aldrig nog, och det finns alltid något mer man kan göra.
Sant, kan hända... Och kanske hade jag kommit längre på min väg, men för att sedan inse att jag hastat lite för fort framåt. Kanske att jag körde lite för fort i den där kurvan så att jag istället körde av vägen helt och hållet.
Kanske är det så, att det ligger något i begreppet "skynda långsamt"...
Oron, som ligger och sjuder i kroppen, når dock en smärre kokningspunkt då det ligger i en annan persons avgörande om man kommer kunna spendera sin snara framtid med det man älskar att göra, eller inte. Personligen får jag totalt spel av sådana situationer, och livet består av väldigt många sådana. Det är just därför jag nästan panikslaget och allt för ofta tänker: Idag har jag gjort vad jag kunnat för att komma längre på min väg mot mitt slutgiltiga mål. MEN, jag hade kanske även kunnat göra si och så för att ta mig ÄNNU längre!
Ja, visst är det så. Oftast hade man kunnat göra mer, men någonstans väljer man väl ändå att inte göra det.
Och kanske man då ska ställa sig frågan; varför man gjorde det valet.
Därför att det troligen ligger något i begreppet "skynda långsamt".
Gasa inte för mycket i kurvorna, för då kör du ur.
När ens liv ligger i någon annans händer och då det svar man behöver för att kunna gå vidare dröjer, ja då är det då fan inte lätt att ens tänka tanken på en god natts sömn.
Varför är det så? Jag kan bara tala för mig själv, men varför är det så; att trots att jag gjort vad jag kunnat idag för att komma närmare mitt mål, kan jag inte slappna av? Är det för att jag känner att jag kunnat gjort mer ändå? Eller är det nervositeten över att min framtid ligger i någon annans händer?
En mix av båda, vill jag påstå.
Konstant infinner sig känslan; att jag hade kunnat gjort mer. Om jag gjort si och så hade jag kommit ännu en bit längre på min väg. Det är aldrig nog, och det finns alltid något mer man kan göra.
Sant, kan hända... Och kanske hade jag kommit längre på min väg, men för att sedan inse att jag hastat lite för fort framåt. Kanske att jag körde lite för fort i den där kurvan så att jag istället körde av vägen helt och hållet.
Kanske är det så, att det ligger något i begreppet "skynda långsamt"...
Oron, som ligger och sjuder i kroppen, når dock en smärre kokningspunkt då det ligger i en annan persons avgörande om man kommer kunna spendera sin snara framtid med det man älskar att göra, eller inte. Personligen får jag totalt spel av sådana situationer, och livet består av väldigt många sådana. Det är just därför jag nästan panikslaget och allt för ofta tänker: Idag har jag gjort vad jag kunnat för att komma längre på min väg mot mitt slutgiltiga mål. MEN, jag hade kanske även kunnat göra si och så för att ta mig ÄNNU längre!
Ja, visst är det så. Oftast hade man kunnat göra mer, men någonstans väljer man väl ändå att inte göra det.
Och kanske man då ska ställa sig frågan; varför man gjorde det valet.
Därför att det troligen ligger något i begreppet "skynda långsamt".
Gasa inte för mycket i kurvorna, för då kör du ur.
Kommentarer
Trackback
