World of Maddz

Du saknar honom, eller hur?
Så fort du tillåter dig själv att tänka på det får du panik, har jag rätt?
Det kliar i hela kroppen på dig, inte sant?
Du skulle göra vad som helst för att känna hans armar runt din kropp,
och trots att det aldrig har hänt förut kan du ge dig fan på att du vet hur det känns likt förbannat.
För du saknar det ju, så då måste det ju ha hänt...
Bli mig lite...


Du saknar att känna hans kropp mot din och du saknar hans lukt.
Du saknar att ta i hans hår,
att känna hans kind mot din.
Den kinden som så lätt får skäggstubb,
du saknar hur den på söndagsmorgonen river dig i ansiktet när han kysser dig godmorgon.
Du saknar hur det låter när han uttalar ditt namn,
vid en fråga,
när ni har sex,
för att få din uppmärksamhet,
när som helst.
Bara han säger ditt namn, tar det i sin mun.
Bli mig lite...


Saknaden av att hans ögon söker dina,
för att du är den enda han ser.
Du saknar det,
för det känns ju för fan som att du redan har det.
Eftersom det måste vara så.
Bli mig lite...



Känna hans armar runt din kropp.
Lukta på honom.
Bära hans myströjor på kvällarna, eftersom de luktar allt som han är.
Gå fram till honom när han kommer ut ur badrummet,
nyduschad,
och kyssa honom,
han som kysser tillbaka på ett sätt som bara han kan och gud,
GUD i himmelen det smakar så rätt! 
Så jävla underbart
och det är allt.
Det är allt.
Bli mig lite...



Att vakna upp med honom bredvid dig,
känna hans händer vandra över din kropp,
smeka dig på alla de rätta ställena. 
Känna hans kyssar på din hals,
smaka honom.
Allt som är han och allt som betyder något.
Det är allt.

Bli mig lite...

Större hjärta, från och med nu.

Visst kan det bli svårt att se med opartiska ögon på en film som 'Hur många lingon finns det i världen' när man kommer från Hudiksvall. Dock är jag så pass säker på detta att jag vågar påstå att, jo... Hela Sverige kommer älska filmen. Annars är man född utan hjärta och även om så vore fallet lämnar man salongen med bedriften att ha lyckats utveckla ett. Vi som redan innehar ett hjärta känner av det faktum att det växt med minst tre storlekar.
Minst.

'Hur många lingon finns det i världen' är baserat på den näst intill magiskt underbara insats Pär Johansson gjort för utvecklingsstörda; generellt och främst i Hudiksvall. 1996 startade han Glada Hudik Teatern då han insåg att ingen kan allt, men alla kan något. Skådespelare som man tidigare sett i bl.a. föreställningen Elvis återkommer, nu på bioduken, på ett inget mindre än strålande sätt. Skådespelarinsatserna är oerhörda, och då menar jag oerhört bra! Det är dessutom genom dessa de kammar hem det hela.
Även de normalstörda, vilka självklart icke är att förglömma, gör ett strålande jobb. Vanna Rosenberg och Sverrir Gudnason ger sina rollkaraktärer ett trovärdigt ansikte och tillsammans med Maja Karlsson, Thereisa Widarsson, Bo Östlin, Mats Melin, David Gustafsson och Ellinore Holmer ger de denna film det hjärta den förtjänar och oundvikligt innehar.

Som ett vykort får man se Hudiksvall från olika vinklar och filmen har i överlag ett underbart foto. Omgivningarna gör sitt men vore inget utan människorna som vistas i dom. Skådespelarna från Glada Hudik Teatern visar Hudiksvall från sin allra bästa sida. Vilket dom alltid gjort.
Att säga att filmen har ett rörande budskap är och förblir en underdrift. De som räknat med enbart skratt har fel och får nu chansen att packa ner en näsduk. Tro mig, den kommer att behövas.
Dock haglar skrattsalvorna när Maja Karlsson river av svordom efter svordom på ett sånt fräckt sätt som bara Maja kan. En av Bosse Östlins huvudrepliker lockar också fram skratt i biosalongen. Ni som ännu inte sett filmen har bl.a. dessa guldkorn att se fram emot.

Mot alla odds. Där har ni budskapet i denna film, men även i hela Glada Hudik Teaterns grundkoncept och verksamhet. Ingen kan allt, men alla kan något. Allt som oftast känns det som att det inte finns gränser för hur mycket tacksamhet man kan överösa Pär Johansson med. Kanske finns det heller inga gränser. För visst är det väl den grunden som allt detta vilar på? Hinder förekommer, men man kan alltid gå runt dom.
Alltid.

Regi: Lena Koppel

 

Nu.
Nu får det fan vara nog.
Nu är det nog med självömkan.
Nu är det nog med deppighet.
Nu är det DAGS att ta tag i sitt liv.
På riktigt.


Du säger dig själv, att du håller dig flytande.
Du säger dig själv, att du trampar vatten.
Well, gå och köp en vattenskoter för fan och KÖR PÅ utav bara HELVETE istället!
Trampa inte vatten som någon jävla tönt, och ha för fan inte på dig en sån där töntig orange flytväst som lyckas hålla dig över vattenytan, och knappt ens det, för att sedan NÖJA dig med det!!
Ta dig upp på riktigt och gasa på!
...för helvete...


Sådana jäkla ursäkter du lyckas komma med.
Sådana lama ursäkter du tar till för att slingra dig ur det faktum att; kämpa, det innebär mer än att hålla sig flytande. Det är till att SIMMA PÅ utav bara HELVETE, eller sätta sig i båten och dra igång gasen.


Flyta, det gör man när man när latheten kickat in.
Flyta, det gör man när man tar till ursäkter som; att allt motarbetar en. Då man blivit så nedtryckt att det faktum att man i alla fall lyckas hålla sig flytande, det är allt ett bra jävla under och man ska klappa sig själv på axeln för att man gör ett sånt jäkla bra jobb i att man lyckas med denna bedrift trots alla motgångar.


Ja, men vad fint.
Ja, men vad fint det kan låta, trots att det enda man gör är att välja att inte fortsätta simma framåt eller att hoppa upp på den där vattenskotern.


Fine, flyt då.
Fine, håll dig flytande. Men fortsätt simma inom kort.
Annars ligger du där och flyter i din ensamhet, för att invänta kvällen då vattnet blir för kallt för att du ska kunna överleva. Din puls sjunker, och du sjunker med den, ner på botten och...
Drunknar.

 

Just keep swimming.