Större hjärta, från och med nu...
Större hjärta, från och med nu.
Visst kan det bli svårt att se med opartiska ögon på en film som 'Hur många lingon finns det i världen' när man kommer från Hudiksvall. Dock är jag så pass säker på detta att jag vågar påstå att, jo... Hela Sverige kommer älska filmen. Annars är man född utan hjärta och även om så vore fallet lämnar man salongen med bedriften att ha lyckats utveckla ett. Vi som redan innehar ett hjärta känner av det faktum att det växt med minst tre storlekar.
Minst.
'Hur många lingon finns det i världen' är baserat på den näst intill magiskt underbara insats Pär Johansson gjort för utvecklingsstörda; generellt och främst i Hudiksvall. 1996 startade han Glada Hudik Teatern då han insåg att ingen kan allt, men alla kan något. Skådespelare som man tidigare sett i bl.a. föreställningen Elvis återkommer, nu på bioduken, på ett inget mindre än strålande sätt. Skådespelarinsatserna är oerhörda, och då menar jag oerhört bra! Det är dessutom genom dessa de kammar hem det hela.
Även de normalstörda, vilka självklart icke är att förglömma, gör ett strålande jobb. Vanna Rosenberg och Sverrir Gudnason ger sina rollkaraktärer ett trovärdigt ansikte och tillsammans med Maja Karlsson, Thereisa Widarsson, Bo Östlin, Mats Melin, David Gustafsson och Ellinore Holmer ger de denna film det hjärta den förtjänar och oundvikligt innehar.
Som ett vykort får man se Hudiksvall från olika vinklar och filmen har i överlag ett underbart foto. Omgivningarna gör sitt men vore inget utan människorna som vistas i dom. Skådespelarna från Glada Hudik Teatern visar Hudiksvall från sin allra bästa sida. Vilket dom alltid gjort.
Att säga att filmen har ett rörande budskap är och förblir en underdrift. De som räknat med enbart skratt har fel och får nu chansen att packa ner en näsduk. Tro mig, den kommer att behövas.
Dock haglar skrattsalvorna när Maja Karlsson river av svordom efter svordom på ett sånt fräckt sätt som bara Maja kan. En av Bosse Östlins huvudrepliker lockar också fram skratt i biosalongen. Ni som ännu inte sett filmen har bl.a. dessa guldkorn att se fram emot.
Mot alla odds. Där har ni budskapet i denna film, men även i hela Glada Hudik Teaterns grundkoncept och verksamhet. Ingen kan allt, men alla kan något. Allt som oftast känns det som att det inte finns gränser för hur mycket tacksamhet man kan överösa Pär Johansson med. Kanske finns det heller inga gränser. För visst är det väl den grunden som allt detta vilar på? Hinder förekommer, men man kan alltid gå runt dom.
Alltid.
Regi: Lena Koppel
