World of Maddz

När man vill något, så sjukt mycket, då är det svårt att slappna av och låta tiden ha sin gång.
När ens liv ligger i någon annans händer och då det svar man behöver för att kunna gå vidare dröjer, ja då är det då fan inte lätt att ens tänka tanken på en god natts sömn.

Varför är det så? Jag kan bara tala för mig själv, men varför är det så; att trots att jag gjort vad jag kunnat idag för att komma närmare mitt mål, kan jag inte slappna av? Är det för att jag känner att jag kunnat gjort mer ändå? Eller är det nervositeten över att min framtid ligger i någon annans händer?
En mix av båda, vill jag påstå.


Konstant infinner sig känslan; att jag hade kunnat gjort mer. Om jag gjort si och så hade jag kommit ännu en bit längre på min väg. Det är aldrig nog, och det finns alltid något mer man kan göra.
Sant, kan hända... Och kanske hade jag kommit längre på min väg, men för att sedan inse att jag hastat lite för fort framåt. Kanske att jag körde lite för fort i den där kurvan så att jag istället körde av vägen helt och hållet.
Kanske är det så, att det ligger något i begreppet "skynda långsamt"...


Oron, som ligger och sjuder i kroppen, når dock en smärre kokningspunkt då det ligger i en annan persons avgörande om man kommer kunna spendera sin snara framtid med det man älskar att göra, eller inte. Personligen får jag totalt spel av sådana situationer, och livet består av väldigt många sådana. Det är just därför jag nästan panikslaget och allt för ofta tänker: Idag har jag gjort vad jag kunnat för att komma längre på min väg mot mitt slutgiltiga mål. MEN, jag hade kanske även kunnat göra si och så för att ta mig ÄNNU längre!

Ja, visst är det så. Oftast hade man kunnat göra mer, men någonstans väljer man väl ändå att inte göra det.
Och kanske man då ska ställa sig frågan; varför man gjorde det valet.
Därför att det troligen ligger något i begreppet "skynda långsamt".
Gasa inte för mycket i kurvorna, för då kör du ur.

Det är precis som att jag är rädd för att känslorna ska lämna kroppen om jag skriver om dom.

Kanske för att jag använt mig av mitt skrivande som ett verktyg som faktiskt lindrar smärta. Som drar ut de dåliga känslorna och reder ut förvirrade tankar.
Om jag väljer att skriva om det jag finner glädje i, känner jag viss rädsla att glädjen då även den kommer drivas ur mig.

Dock vill jag inte tro att detta är sanning, utan att skrivandet blir terapi när det används mot något dåligt: Att det tar bort smärtan, men förstärker de fina känslorna när jag väljer att ge dom skriftlig uppmärksamhet.
Man kan inte gå runt och vara rädd för att uttrycka sin glädje. Om något tar DET död på de fina känslorna.

Jag hoppas att jag själv förstår vad jag skrivit här och för en gångs skull och tar lärdom av det jag kommit fram till...

Man älskar Bo Östlin i Glada Hudik Teatern av många anledningar...

Det faktum att Bosse ibland har lite svårt att säga R.
Det faktum att Bosse älskar Astrid Lindgren, Harry Potter och Disney.
Det faktum att Bosse har ett enormt stort, fint och öppet hjärta.

Att han gillar att kramas och att en lapp, av vilket slag som helst, gör honom glad.
Hans humor, finurlighet och busiga framtoning.

Faktumet att han har myntat begreppet: Gladhumör.
För honom är det häftigt att det bor 52 folk i USA.
Allan Edwall och Griseknoen är två av hans favorit skådisar.

Några få av många anledningar...


Sedan har vi det självklara faktumet; att hans leende kan smälta den kallaste av människor och att för honom är vi alla lika.
Dessutom, och detta är icke att förglömmas, är han en utmärkt skådespelare.
Och han älskar teatern.

Vi älskar Bo "Bosse" Östlin.

Ursäkta, men diskuterar folk detta? På allvar?
Att Blondin Bella skulle vilja ligga med Brolle?
Är detta alltså ett rejält och riktigt samtalsämne?!
Jag frågar mig då: Har folk inget liv? Har man åtminstone inget bättre för sig?
Hur kan man ens lyckas göra BB:s stilla kommentar, i Konferensresan,
ang. detta till ett fortsatt samtalsämne?

Är det verkligen så intressant?
Sa hon dessutom detta med syftet att hela media Sverige sedan skulle spinna vidare?
Nej, på båda punkterna. Knappast.

Många frågor. Känner dock att svaren lyser med sin frånvaro.

Mina föregående bloggar skapades av fel anledning...
Lite för mycket "se mig, läs det här, tyck om det jag skrivit!"


Sure, det är kul när folk har åsikter om det man skrivit osv. men främst av allt skriver jag, och bryr mig sen katten om kommentaren.

(trots att "kommentaren" aldrig kommer vara särskilt ouppskattad. inte för mig.)


Tror jag har hittat hem. Åtminstone kör jag i rätt färdriktning, och det duger gott.


Inte en "ny"start utan snarare är det så att jag aldrig startat över huvud taget.
Nu är det gjort. Gasen i botten. Plattan i mattan.
Tuta och kör.

/Madeleine, aka. Madde, aka. Maddz, aka. "Jinx"