Vi bor i samma stad
Vi bor i samma stad och här sitter jag,
och sitter.
Får fan panik!
Över mig själv…
Hur kan man bara sitta såhär,
och sitta,
utan att göra något?
Göra något åt allt…
Vi bor i samma stad och allt är uttjatat.
Alltså,
jag har tjatat ut allt,
angående dig…
Men det känns inte gammalt.
Tvärtom känns det,
fortfarande nytt…
Du är så jävla mycket att jag misslyckas,
misslyckas med mycket...
Att andas,
bland annat.
Du är så jävla mycket allt,
att jag glömmer,
glömmer allt annat.
Jag glömmer att andas,
jag skiter i att andas.
Du kan andas i mig,
och väcka till liv.
Vi bor i samma stad
men,
vi har ännu inte andats,
andats i varandra.
Jag behöver dig i mig!
Nej, inte så…
Inte på det sättet,
bli nu inte pervers!
I mig, så själsligt,
som det bara går.
Jag har tjatat och tjatat,
men inte fan har du hört.
Kanske har du känt…
Hur fan ska du höra,
när jag medvetet
håller käft?
Vi bor i samma stad och vi ses ibland
Kanske har du då känt…
Jag har inte sagt det högt,
bara tjatat för mig själv
och visst,
jag gör mig själv galen.
Nya ord för att beskriva,
något…
Beskriva det som andra kallar
kärlek.
Det här måste vara mer…
Något som är mer!
Något som når bortom det ordet;
Kärlek.
Vi bor i samma stad och vet du,
vet du vad kärlek är?
Visa mig då.
Kalla det något annat,
döp om det för fan!
För…
det här är något mer.
Vi kanske ska göra så,
att du visar så skiter vi i,
att kalla det något alls.
Något alls…
Visa mig så känner jag,
och känslan får regera
över ord…
